image

Lite om rasen Riesenschnauzer, en robust brukshund:

Kort historik om rasen.

Enorm, skäggig storschnauzer är egentligen ingen schnauzer, snarare ett vackert resultat av människans kunskap att forma levande varelser efter sitt eget tycke.

Fast att rasen numera är någorlunda exakt förstoring av dess mindre varianter, härstammar riesenschnauzern huvudsakligen från tyska får- och vallhundar

När engelsmannen med flärd och fantasi ägnade sig åt att skapa ett vimmel av terrier'raser, så utvecklade tysken sakta men säkert sin robusta, stabila och egensinniga motsvarighet i schnauzern.

Förädlingen ledde till trofasta familjehundar, men med ett utpräglat aktivitets- och arbetsbehov. Motion och dressyrträning är en nödvändig och tacksam fritidssyssla med en riesenschnauzer i huset. För fjällvandraren och friluftsmänniskan är Riesenschnauzern den perfekta drag- och klövjehunden. Att tolka på skidor efter sin riesen är utmärkt motion för såväl ägare som hund, precis som den med fördel kan köras in och användas till att dra pulka med lättare last. På sommarhalvåret har man en joggarkompis som är alltid redo för en mil eller mer. Likaså älskar de i regel att cykelmotioneras, men naturligtvis i hundens tempo.

Riesen är i dag en uppskattad brukshund, gångbar i alla bruksgrenar - och suverän väktare och en "vän i döden" för den som kan leva upp till hundens krav!

I Sverige introducerades rasen i slutet på 30-talet, och syntes frekvent i både utställningsringar och på brukstävlingar fram till 1947 då öronkupering förbjöds.

Efter åratal av tynande tillvaro kom rasen tillbaka på femtio- och sextiotalet. Sen dess har antalet nyregistrerade riesar varit tämligen konstant.

Stor och stark

Bestämmer man sig för en Riesen, ska man vara klar över storleken som vanligen ligger runt 65 cm och däröver, och vikten hos en hanhund ligger dryga 40kg.

I sitt umgänge med andra hundar är riesenschnauzern i regel överseende och fördragsam. Tikarna fungerar i stort sett alltid bra ihop med andra artfränder, oavsett modell och utförande. Det kan vara knepigare med hanhundar, som ibland tycks ha extra svårt just för andra riesenhanar. Kanske ser de en fullvärdig motståndare och konkurrent endast i en annan riesenhane.

Oftast kan en spänd situation avstyras bara genom att den av antagonisterna som anser sig stå högst i rang blåser upp sig så pass att hans blotta utseende fungerar avskräckande.

Riesenschnauzer är annars generellt ingen svåruppfostrad eller utpräglat hård hund. Däremot är den en smula envis. Och därtill alltid snabb att bedöma situationen - oftast rätt men inte alltid - och agerar blixtsnabbt utifrån sin egen bedömning. Till skillnad från många andra bruksraser har riesen en suverän förmåga att memorera saker, och kräver sällan mer omfattande repetitionskurser vid tex växling mellan bruksgrenarna. Nackdelen är att riesen lär sig lika snabbt fel saker;

På tidig 80-tal var Mona på lydnadstävling med Kassandra, vid hopp över hinder tyckte tiken tydligen att nu är det för trist - hon tog sats, väl uppe i luften mitt över hindret vände hon ryggen mot ribban, och seglade över med god marginal, alla tassarna innanför hindrets bredd, sen snurrade tiken åter ett halvt varv och gjorde en perfekt landning. Mona brast i skratt, liksom de flesta i publiken. All denna extra uppmärksamhet gjorde att det var snudd på omöjligt att få samma tik att hoppa över någon form av hinder utan att snurra - det hade ju lönat sig en gång med skratt och applåder som belöning.

I sina tidiga år användes riesen, eller dess föregångare, som gårdvarar och rått- och mössfångare på lantbruk. Likaså vaktade dessa hundar tamboskap mot både två och flerbenta hot. Skrönorna berättar om "rallarhundar”- vilka tillsammans med sina humana namnar drog land och rike runt vid järnvägens byggnation i tyskland. Hundarna fungerade som skydd mot rövare, och vilda djur.

Ett typexempel på att riesen än idag använder sig av tekniker från den tiden syns tydligt vid inlärning till skydd - inte sällan fäller riesen figuranten först, istället för som tex schäfern försöker bita på en välvadderad arm. Grundbeteendet lär härröra från nedärvda erfarenheter från "rallartiden" och konfrontationer med vilda björnar. Hundarnas enda chans var ju att fälla björnen och därefter med jämnare odds gå i närkamp med den.

Dagens riesen har inget utpräglat jaktintresse. Naturligtvis väcker allt rörligt hundens intresse, och klart en ouppfostrad riesen sätter efter både hare och rådjur - men det handlar mer om lek än jakt i dess egentliga betydelse. Som en av våra hundar tex; ca 7 månader gammal stod hunden hastigt nos mot nos med en hare på Smedsuddsbadet. Haren tvärvände, hunden efter, men istället för att kasta sig över haren sprang han om den och helt klart förväntade sig att haren skulle delta i leken och i sin tur jaga honom. Den något konfysa haren stannade upp, tittade storögt först på hunden, sen på dess matte och efter kort betänketid sprang den förbi hunden som vid det laget stannat upp. Även matte hade hunnit fram till hunden och fått läget under kontroll och såväl hund som hare klarade sig utan minsta skråma.

 

 

Bilden till höger:

USCH, GBCH

"Rambo", Zantanas Go For It V Youlene

 

 

upp

 



 

 

image
image
image