image

 


Av  Marianne Komstadius


Någon gång i mitten av 80-talet såg jag GB Am Ch ZANTANAS GO FOR IT V YOULENE i finalringen på, om inte mitt minne sviker mig, SKKs årligen återkommande utställning under påskhelgen, Lilla Stockholm. Det var en upplevelse som fullständigt blåste mig av stolen - hunden och hans handler Torbjörn Skaar bjöd på en uppvisning av fart och fläkt, professionalism och utmärkt samarbete. Hunden i sig själv utstrålade en kombination av elegans och styrka, stabilitet kombinerat med iver och glädje. Där och då bestämde jag mig - "en dag ska jag ha en riesenschnauzer, och det skall vara en Zantana!"
Jag släppte aldrig drömmen om en Zantana, och i augusti 1999 satt jag på gräsmattan i solskenet utanför familjens hem i Vallentuna och njöt av en kull välmående, kraftiga svarta riesenvalpar. En av dem blev min 30-års present!
Den värme och det förtroende Mona och Lars-Erik visade mig den dagen lade grunden till en vänskap som jag hoppas kommer att leva kvar i många, många år framöver. Mona har funnits där för mig från dag ett med sitt kunnande och sin förmåga att entusiasmera och uppmuntra.



Valpköparna är viktiga på Zantana! Eller som Mona själv säger:
- Våra valpköpare är de bästa man kan ha som uppfödare, men också som människa och vän! De har genom eld och vatten varit de mest fantastiska ambassadörer en uppfödare kan ha - de har visat, och visar, att det förpliktigar att äga en Zantana!
 
När Mona berättar om sina hundar och vad de betyder för henne återkommer hon ständigt till sina tidiga levnadsår där djuren, och speciellt hundarna, agerade trygghet, förtrolighet och flykt från en annars grym barndom.
 
Mormor och morfar hade två riesen redan när Mona var ett litet spädbarn - "Släten" vallade gårdens kor medan "Lufsen" arbetade som vakthund i mormors lanthandel.
En dag möttes mormor på väg upp i trappan av Lufsen bärandes på en 6 månader gammal Mona mellan sina stora käftar... Först blev hon skräckslagen, men insåg så att barnet måste varit på väg att rulla utför trappan och att Lufsen helt sonika tagit ett ordentligt tag i barnets hängslen och faktiskt räddat henne från att skada sig illa - kanske han rent av räddat livet på henne! Den dagen blev det Lufsen som fick plättarna som mormor stekt till lunch, och morfar fick nöja sig med kaffe och smörgås!
Förmodligen var det redan då Monas innerliga kärlek till den stora, starka, trygga riesenschnauzern grundlades!
 
Själv har Mona inget minne av dessa två hundar - däremot förstår man att minnet är oerhört levande när hon berättar om grannens fantastiska peppar & salt riesen. Hon kommer dock inte ihåg hans namn, men man har berättat för henne att hon kallade hunden "faffa" - kanske för att han var grå och hade skägg, precis som farfar?!
Denna hane var en underbar hund med styrka och självklar karisma - han gick aldrig in i ett bråk utan satt lugnt, utan att bevärdiga motparten med en blick, och väntade ut den andra hunden tills den lugnat ned sig. Varje morgon fick han av sin ägare en korg med en liten portmonnä i och travade alldeles allena iväg till bagaren för att hämta morgonbrödet. Bagaren hade alltid ett nybakat bröd i form av ett ben redo för hunden, han lade ned det i korgen och inte förrän hunden var hemma efter sin morgonsyssla fick han sin belöning.
- Tänk, säger Mona, då var det en naturlighet i hundhållningen som gällde - idag är det krav...
När den stora peppar & salt-hanen överlämnat korgen till ägaren, och fått sin belöning, gick han ut till sandlådan i trädgården för morgonens andra uppdrag - att vakta en liten flicka som satt och lekte i sandlådan. Han tog sitt jobb på största möjliga allvar och ingen fick röra flickan eller störa henne i hennes lekar - den lilla flickan var Mona!
- Med detta arv inom mig är det inte svårt att förstå att det blev just riesenschnauzer för mig när det var dags att skaffa hund. Mormor berättade alltid om sina älskade hundar - berättade om rasens egenskaper och hur de var att leva med. Hon lärde mig också  att vad det än är för hyss hundarna hittar på - le och lär av dem, njut av deras uppfinningsrikedom och gläds åt att de inte är färglösa individer stöpta i samma form!



Den första egna riesenschnauzern införskaffades av den då tonåriga Mona någon gång på 60-talet - men hade ingen stamtavla. Mona - lika handlingskraftig då som nu - kontaktade välrenommerade Erik Öhberg, kennel Riesengården, och frågade hur hon skulle gå till väga... Den luttrade hundmannen bullrade av skratt när han svarade: "...lilla gumman, den stamtavlan lär du aldrig få se...".
Detta var Monas och Eriks första kontakt med varandra - vad de inte visste då var att de senare i livet skulle bli de bästa av vänner!
Några år senare - Mona hade då gift sig med Lars-Erik och bildat familj - kontaktade Mona Erik Öhberg, "Mr Riesenschnauzer", igen eftersom drömmen om En Äkta Riesengården-schnauzer aldrig dött. Tyvärr var Mona för sent ute, alla valparna i den aktuella kullen på kenneln var sålda, men Erik hänvisade till en annan uppfödare som just då hade en kull efter två Riesengården-uppfödda hundar. Sagt och gjort, Mona ringde upp uppfödaren Unni Christensen  och bestämde sig där och då för den enda valpen som än så länge inte var tingad!
Bara ett problem återstod... Lasse visste ju inget och ville egentligen ha en boxer...!
Efter diverse diskussioner makarna emellan där båda argumenterade ivrigt för sin sak åkte de trots allt till Värmland för att hämta den lilla 8 veckors-valpen, Cheggivaras Aster. Den tidigare så motsträvige maken valde nu snabbt ut den av valparna som satt ensam i ett hörn och bara glodde på dem... "- Den ska jag ha! Honom - eller ingen!" sa Lasse bestämt, och tur var väl det eftersom det var just den valpen Mona bokat och bestämt sig för per telefon...
"Maci", som valpen kallades, visade sig vara en viljestark liten kille som kom att betyda oerhört mycket för paret Uddenholm - han var en stor personlighet, han var en utmärkt show-hund som fick dem båda att älska utställningar, han formade dem som uppfödare och gav dem fundamentet till deras stora kunskap i ämnet Hund.
 
Att namnge alla de riesen som satt sina spår hos familjen och i kenneln är en omöjlighet, men några hundar som betytt speciellt mycket för Mona och Lasse personligen, och också i deras avelsprogram, är - förutom "Maci" - Zantanas Itos "Lilleman", Zantanas Darth Vader "Lillebror", Haifa och hennes dotter Zantanas Natacha "Truls", Ravensest Supashot of Nixador "Chummy" samt Nixador Top Gun at Zantana "Tommy", tillsammans med flertalet importer från Sylvia Hammarströms Skansen kennels i USA.
 
När vi ändå pratar kennelns riesenschnauzer, Mona och jag, ber jag henne att beskriva sin ideal-riesen. Ögonen lyser av ömhet när Mona berättar om sitt livs kärlek:
- Schnauzerfamiljens jätte ÄR och SKA VARA en JÄTTE - en robust hund med styrka och elegans, en envis tjurskalle som ler dig rätt i ansiktet när den går fram och sätter sitt bomärke på ett grässtrå innan den hörsammar ditt kommando... Den säger: ja ja, jag kommer - strax... En äkta riesen är ingen tävlingsmaskin - den spelar ofta pajas mitt under ett lydnadspass, och det är då, min vän, du måste minnas din kärlek till den ras du valt... En riesen lär lätt och den glömmer ALDRIG - varken positivt eller negativt. Denna karismatiska varelse är inte lätt att vare sig leva med eller utan - men vem har sagt att livet ska vara lätt att leva??!



- Skall jag nämna någon specifik individ blir det nog "Lillebror", Zantanas Darth Vader. Han var en underbar hund med karisma och ett lugn och en självsäkerhet som han använde i alla lägen. Snabbt förstod vi dock att han inte VILLE bli någon stjärna i utställningsringen. Nej, den rollen fick istället en son ta över - GB Ch Am Ch Zantanas Go For It V Youlene. "Rambo" var en bra hund, men enligt mig inte den superstjärna han gav intryck utav att vara. Han åstadkom dock vad få hundar åstadkommit genom att bli Amerikansk och Engelsk Champion, dessutom ligger han bakom många bra hundar ifrån bland annat brittiska kennel Jafrak.  I Sverige visades "Rambo" föredömligt till många bra placeringar av Torbjörn Skaar som idag dömer rasen.
1975 föddes den första riesenkullen som sedemera kom att bära prefixet Zantanas - detta var I-kullen och kom att betyda mycket för uppfödningen under lång tid framöver.
1977 inregistrerades kennelnamnet Zantana.
 
Kennel Zantana har länge varit synonymt med just riesenschnauzer - kanske inte alla känner till att familjen Uddenholm även levt med och fött upp både mellanschnauzer och pudel?
Många är de historier Mona så livfullt delgett mig med sina mellanschnauzer och pudel som huvudaktörer i - tyvärr finns det ingen möjlighet för mig att i detta begränsade forum vidarebefordra dem till er alla. Däremot, vid en samling runt kaffebordet hemma hos Mona och Lasse i Vallentuna kan jag lova dig att du kommer att få höra historierna du också...



Dvärgschnauzer har under många, många år funnits på kenneln - och idag har man även förmånen att möta fantastiska svarta terrier i hemmet! Efter första mötet med någon av dessa oemotståndliga nallebjörnar förstår man verkligen Monas nyförälskade blick... Hon har haft ögonen på denna ras de senaste 15 åren, men inte funnit det hon letat efter förrän nu. Och med makens välsignelse kom så deras första svarta terrier till Sverige, Magnat v d Torfmoosen. Cirkeln slöts när Lasse namnade den nya familjemedlemmen "Maci" - efter deras första gemensamma riesenschnauzer!
- Jag önskar att alla människor någon gång fick möjligheten att leva med en sådan här hund, utropar Mona lyriskt. Man kan inte rättvist beskriva denna hunds karaktär - man måste uppleva den, leva med den och då kommer den oundvikligen att ta sin rättmätiga plats i ens hjärta! Mycket har jag upplevt med mina hundar genom åren, men den här rasen tog nyckeln till mitt hjärta - och behåller den!
- Riesenschnauzern är mitt arv, min livslånga kärlek - den ryska svarta terriern är jag dödligt förälskad i!!!



Monas och Lasses kärlek till djur sträcker sig även utanför arten Hund. Genom åren har man kunnat finna inte bara hundar utan även hästar, katter, höns, fåglar och får i deras ägo.
En period hade man en flock gutefår på gården. Baggen Hasse skulle en dag hoppa över stängslet ut till sin älskade husse Lasse, han fastnade med benet och man förstod att benet var illa skadat. Tårarna rann på Lasse när han snabbt som ögat tryckte in Hasse i Volvons baklucka och åkte till veterinären - den smådjursveterinär man vanligtvis konsulterade när det gällde hundarna... Veterinären konstaterade att benet var brutet, och självklart gipsades det för att ge baggen en chans. Varje vecka behövde gipset bytas ut - så varje vecka stoppade Lasse in Hasse i bilen och de tu åkte iväg till veterinärmottagningen där de satt tillsammans med hundar och katter i väntrummet och inväntade sin tur....
 
Djur - och människor! - har alla ett egenvärde och är viktiga på kennel Zantana!!!



Tre biologiska barn har familjen fostrat - samt ett antal "extra-ungar" och fosterbarn. Idag står hemmets dörr öppen för unga flickor som kommit snett i livet, och där har hundarna en stor del i att återskapa ungdomarnas kärlek, förtroende och livsvilja.
Parets dotter Jeanette var lika dedicerad till hundarna som sin mor och far. Hon var mycket duktig på att klippa och trimma, en utomordentlig handler med den fingertoppskänsla bara vissa människor föds med. Jeanettes högsta dröm var att få ta över kenneln så småningom - tyvärr hade Gud andra planer för henne...
Sönerna var aldrig speciellt intresserade av hundarna och blev heller aldrig påtvingade "hundlivet".
Yngste sonen Joakim tog sitt pick och pack och gav sig iväg utomlands, inledde en karriär som modell - och en framgångsrik sådan blev han! Idag har han kommit tillbaks till fäderneslandet och driver en egen agentur för manliga modeller och ett företag som förmedlar fotografer.
Johan, den äldste, har alltid tyckt om hundarna och lånat någon då och då. Men, efter en söndagsmiddag för två år sedan följde den holländske importen Mambo med Johan och hans familj hem - och på den vägen är det! Idag är Johan mycket engagerad i hundarna och delaktig i kenneln, och den som kommer att ta över kennel Zantana en dag. Hans intresse ligger främst hos den peppar & salt-färgade varianten, där hans egna hundar Mambo och Shuni ständigt driver det intresset framåt.
Även hans dotter, 12 år, visar ett stort intresse för hundarna vilket bådar gott inför framtiden och Mona och Lasse är övertygade om att namnet Zantana är i goda händer i sonens och, eventuellt, barnbarnets framtida regi!



Vad som kännetecknar kreativa människor - vare sig man är konstnär, artist eller "skapande hundmänniska" - är ofta en särpräglad individualism, en medfödd kraft och uthållighet som ständigt driver den människan framåt, vidare, uppåt. Detta är en utomordentligt beskrivning av Mona och hennes man Lars-Erik. De har gått i medvind och genom motvind, de har upplevt både glädje och oändlig sorg tillsammans. Endast 17 år gammal dog deras dotter Jeanette så tragiskt i ett epileptiskt anfall i hemmet. Detta ledde självklart till att de båda tappade gnistan för hunduppfödningen - men tiden helar och drivkraften att skapa var stark.
Gnistan för hundarna och uppfödningen kom tillbaks och är idag starkare än någonsin - och det är vi många som tackar Mona och Lasse Uddenholm för!
 
 
2005-11-11.
Text: Marianne Komstadius ©

 

upp

 

back




image
image
image